Fältsäsongen, Børgefjell/Byrkije
Under sommaren har arkeologerna som är knutna till projektet varit ute i fält och arbetat både utifrån egna intiativ och tillsammans med er som är engagerade att leta kulturlämningar i markerna. Fältsäsongen pågår ännu flera veckor och varje dag innebär nya möjligheter. Ta gärna kontakt med oss om ni har tips eller vill diskutera saker ni hittat under sommarens vistelse i terrängen.
Den 23 juni gjorde undertecknad och Lisa Dunfjeld-Aagård från Samien Sijte och projektet Saemieh Saepmesne ett besök i Börgefjell med Sigbjørn Dunfjeld. Vi gick upp mot Børgefjell från Dåarmmajdevrie (Tomasvatnet). Sigbjørn är en van vandrare i området och dokumneterar spåren efter samer i fjällområdena genom det biologiska kulturarvet. I samband med detta har han även hittat en del fysiska lämningar som han ville att vi skulle komma och titta på för en bedömning.
I området in mot Børgefjell finns sedan tidigar en del kulturlämningar registrerade från inventeringsprojektet på 1980-talet och i samband med vår tur dit försökte vi att lokalisera dem. Det visade sig vara svårt i några fall, en earnie (härd), som hade fullt synliga kantstenar för 25 år sedan är idag helt övermossad och kan bara lokaliseras med hjälp av den lägesbeskrivning som gavs då för 25 år sedan och genom sondning. För 25 år sedan fanns inte heller möjlighet till att ta ut X och Y koordinater via GPS så vi passade på att göra det nu.
De flesta lämningar gick emellertid att lokalisera och några var förvånandsvärt lika de beskrivningar som givits dem för 20-25 år sedan, ett tecken på hög kvalité på arbetet som utfördes då, att naturmiljön inte förändrats nämnvärt och naturligtvis att lämningarna fått vara ostörda.
Efter åtskilliga timmars vandring under vilken vi också hittade några tidigare oregistrerade lämningar kom vi fram till huvudmålet, en ö i älven lång in i Børgefjell där fyra fjälldalar möts. Här rinner även ett antal större och mindre åar och bäckar ut i Smeelehjohke (Storelva) som sen fortsättern ut i Namsen. Sigbjørn hade i samband med att han registrerat en boutse-njuana (en rengärda) i närheten lagt märke till ön på håll genom att den grönskade mer än vad som var normal i omgivningarna och därför besökt den. Grönskan beror på att renar under många år uppehållit sig till och från på ön och på så sätt gödslat och gjort den frodig. När Sigbjörn besökte ön uppmärksammade han även två stenlagda formationer ungefär mitt på ön. En som är närmast kvadradtisk och en som är rund. Båda anläggningarna är vällagda och består av stenar 0,4-0,7 stora stenar med en uppskattad vikt på mellan 20-40 kg styck. Vad lämningarna har varit är svårt att säga idag. Lisa och jag gick igenom ön för att hitta eventuella boplatsspår men några sådana indikationer framkom inte. Under det gröna grästäcket påträffade vi en tunn brunjord, under den består marken av sand som avsattt via älvens avlagringar. Det finns ingen sten naturligt uppe på ön ovan strandbrinken. De två stenformationerna skulle med svensk termenologi kallas för stensättningar och då kanske indikera gravar eller en offerplats. Eftersom ön inte hade några boplatsspår, men har två lämningar av det här slaget, fick vi en känsla av att ön kan ha betraktats som heligt.
Ringformad stensättning en av två med okänd ålder och funktion. Sondens som
ligger på stensättningen är ca 0,9 m lång. (Foto Lisa Dunfjell-Aagård).
Längre uppströms gjordes ytterligare några fynd. Först påträffade Sigbjörn en jättefint stenlagd boerne (källargrop) på en moränkulle. Därefter gick vi fram till en sandig platå ca 4-5 m hög ovan älvbrinken, ca 100x30 m. Där framkom spår efter en tidigare använd rengärda och en övertorvad och övermossad earnie. I samband med att vi sondande kring vad som troligen var resterna efter ytterligare en earnie uppmärksammades ett distinkt kollager ca tio centimeter under markytan, 2-3 cm tjockt. Först trodde vi att det kunde ha varit en torvkåta som brunnit ner, eftersom kollagret låg utanför härdens område. Lisa och jag sondade allt längre ut ifrån härden men kollagre upphörde inte heller efter 5 meter från härden. Så småning om visade det sig att kollagret fanns över hela platån och även delvis i sluttningen upp mot platån. Vår tolkning i nuläget är att kollagret kommer från ett medvetet svedjande av platån som troligen då varit torvtäkt. Svedjningen har troligen utförts i syfte att förbättra renbetet . Från Børgfjell finns inga skriftliga uppgifter eller muntliga traditioner kvar om att man svedjat områden för renbete men från andra håll finns det uppgifter om att man svedjade en del i fjällen under nödåren på 1700-talet i syfte att förbättra renbetet. Om så också skett här i Børgfjell och vi kan visa genom mer ingående undersöknignar får vi ytterligare ett intressant bidrag till den sydsamisa historien i området. Fortsättning följer förhoppningsvis.
Stenlagd bourne (källargrop) på en
moränkulle. (Foto Lisa Dunfjell-Aagård).
Hemvägen kantades även den bitvis av tillsyn av tidigare kända lämningar. Ytterligare ett nyfynda av en boerne gjordes också av Sigbjørn. Totalt vandrade vi omkring i området i över 10 timmar och det var på nöjda men något trötta fötter som vi på kvällen kom fram till bilen vid Dåarmmajdevrie (Tomasvatnet).
Vi jobbade inte hela tiden. Det fanns tid för en kaffepaus ibland. Här syns
Sigbjørn Dunfjell (tv) och Erik Norberg ta igen sig medan Lisa Dunfjell-Aagård
fortfarande arbetar. (Foto Lisa Dunfjell-Aagård)
Avslutningsvis kan det nämnas att i Knut Bergslands bok, Bidrag till sydsamernas historia, 1991, omnämns lite kring områdets ortnamn i de nordvästra delarna av Børgfjellsområdet. Här har bland annat en del samiska ortnamn förvanskats så att den ursprungliga betydelsen kommit bort. Han nämner exempelvis Kvigakseln i den högsta delen av Børgfjell är felaktig översatt från Voenjeleåelkie som betyder renkalv. Väster om detta område finns ett antal ortnamn av betydelse som exempelvis Bissiejaevrie - Heligvattnet och Bissietjahke - Heliga toppen. Till Bissiejtjahke kommer man från väster genom Bissiedurrie - Heliga passet. Området västerut som nu är en del av Vefsn hörde tidigare under 1700-talet till Bindalsfjällen så de heliga områdena här kan ha varit gemensamma för flera grupper (Bergsland 1991:23).
Bästa hälsningar
Erik Norberg
